Den fosterlösa skriver till fostervattnet. Ibland tar den irrvägar genom andra blodsband. Bröders och systrars barn. Men det är vattnet som den döper. Väntande vatten.

Den sjuka kvinnan är fruktlös i alla avseenden utom att hon rinner. Men det finns ingen funktion som samlar hennes vatten. Det är en ständighet. Ett slöseri.

Den arbetslösa skriver till sitt slöseri. Den arbetslösa har inte en litterär begränsning. En gång var jag en fosterlös som älskade en arbetslös. Han gav mig allt. Men jag visste att jag var större än allt.

Vi skildes åt som två slösaktigheter. Efter det har jag fått smulor av existensen fördelad genom försäkringskassan och tinderdejter.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut men jag längtar ofta efter vatten.

Den fruktlösa skriver till någon i en framtid den inte har rätt att benämna. Vem ska den varna.

Jag orkar inte med andra sjuka människor. De talar om krämpor. Krämporna har mediciner. Medicinerna har bieffekter. De skriver ut allting på papper. De mäter sig själva. Förstår inte hur abnorma de är.

Var är de sjuka punkarna. De som skolkar smärtkliniken. Se den här texten som en efterlysning

En bandgemenskap.

Teorier om sjuka kroppar eller queera liv utgår från en springande ensamhet den att vara utanför tiden.

Min plats utanför tiden är ett hav jag drömmer om när morfinen döver mig. Det är min enda hemlighet och jag har skrivit om det i alla dikter.

Ett subjekt av sjuka måste utgå ifrån att vår skuld

är obetalbar.

Men den finns.

Jag kostar.

Jag betalar inte.

Jag är skyldig så mycket. Hela mitt liv. Är andras frukter. Andras arbete.

Jag tror inte min ensamhet är gyllne.

Jag rinner genom andras kroppar.

I mitt fostervatten finns inte ett foster. Men där finns allt som ännu är namnlöst. Allt som saknar framtid och dedikationer.

Den fruktlösa kvinnan skriver till de namnlösa barnen.

Ät inte av mina bröst för jag har ingenting att ge dig.

En gång var jag en älskare som sög perfekt på mina egna bröstvårtor.

Han har Hiv. De säger det är precis som diabetes. Men diabetes målar inte dödsänglar i anus. Vi har alltid vetat att vi var tidlösa ändå.

Vissa märken är märken hur mycket man än gnuggar. Barnen har också sina. Mongolfläckarna försvinner efter fyra år. Men huden är elastisk. Ingenting försvinner. Det blir bara del av.

Saker växte in i mig och blattebarnen. Men inte ur oss. Vi var lika på det sättet.

Ogräs.

Den alternativa plockar ogräset och kallar det vackert.

En och en plockas in.

Där inne ägnar du livet åt att tala om fältet.

Att kallas för vacker är att avskiljas från sina.

Alla kvinnor vet det för det händer varje kväll på klubben. Vi var en stämning men det kom en kille och tittade på henne och hon var inte längre jag.

Min skuld växer men jag betalar inte.

Försäkringskassan frågar inte hur sjuk jag är utan hur mycket vilja jag har.

Dagen innan knullade jag ett landskap av skägg och mjukt.

De frågar en gud om den har vilja.

Jag ger dem inte min vatten.

Skulle de veta att jag har den våtaste fittan av alla jag känner skulle de underkänna mitt tillstånd. Ibland droppar jag en liter. Vissa äcklas andra anser det utsökt.

En och en plockas in.

Jag har min skuld.Den är större än jag och jag är större än universum.

Men jag betalar inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s