brev till h

 

Det finns fönster. När man öppnar dem hör man barnljud, obegripliga ljusa toner, låter lite som fåglar. Mormors fågel som aldrig pratade. Hon sjöng för den istället, med radion i bakgrunden. Man bli förälskad för att inte förlora de där minnena. Någon att berätta för. Om bilden. På en balkong med morfar: en röd ballong. Kanske ett fotografi. Kanske hittepå. Älskar man svenskar berättar man det värsta eller ingenting alls när man märker att det värsta inte förtär dem.

Det finns fönster. Barnens obehindrade rörelse påminner mig om min tillfälliga invaliditet. Får sån lust att gunga. Eller skrika på en fest. En gång välte vi mitt x musikspelare. De hade spelat vit musik i flera timmar och det var egentligen min fest eller alla kompisar var mina. Jag kunde ingen annan musik men deltog ändå i den politiska aktionen. Jag kunde lite om svart jazz genom min pappa och min farmor men jag antar det inte räknades eller jag vågade aldrig fråga. Hur glad jag var när jag kom till Argentina och en sak min mor hade berättat gav mig den musikreferensen jag behövde. Han var imponerad och jag älskade honom i flera år efter det bara för att han kände igen mig. Vi sågs aldrig mer men på det sättet gav han mig ett naivt hopp. Om hemmahörande och sånt. Det värsta var att vara sjuk i Argentina. Räknade dagarna av förlorad tid. Så mycket misslyckande, inte bara att jag inte kunde visa de vita det jag skulle känna till, utan också mitt personliga nederlag, att jag inte ens orkade gå ut på gatorna, de jag skulle ha återtagit.

Det finns fönster. Jag lovar det finns alltid fönster. Soldagarna blir man så medveten om dem. Om hur förbundna vi är med andra människor, att de rör sig utanför på gatan. Jag hör dem skratta. Det påminner mig om hur kvinnor skrattar när män inte är med. Inga män jag älskat har förstått hur rolig jag är, jag undrar om de någonsin har sett mig gapskratta. När jag gapskrattar får jag flera hakor och munnar och ögon och bröst. Som ett monster ser jag ut men människor begär mig ändå de där ögonblicken, för jag är ljusets medelpunkt. Jag är jorden runt på 80 dagar.

Det finns fönster. Ljus markerar tid. Så våldsamt det är att den för oss framåt. Jag är inte redo. Ska jag berätta om någon jag kände i ett annat ljus som var vidunderlig. Ska jag berätta om den gången vi… Dom som var modigast lämnade rörelsen för länge sedan. Alla de som lärde mig att kasta musikspelare och stenar. Kvar är vi som tvekar och vrider oss i sängen. Ju större del av ljuset som blottar oss desto tydligare blir det, att vi aldrig har klarat oss utan dem.

Det finns fönster och jag är inte ett. Men ibland så öppnar en människa sig och min hängivenhet till den får den att stråla. Kalla mig måne. Egentligen ville jag bara säga att jag minns min morfar, när jag var fyra år, på en balkong med en ballong, och mormors fågel som tyst håller oss sällskap. Jag antar att jag tyckte det var ensamt att komma ihåg det där själv. Att det var därför jag fick vänner som kunde agera, för att jag hoppades att minnet skulle vara produktivt, leda till en handling, inte förtvina i de här smutsiga lakanen, den instängda doften av sjukdom, faktumet att en bild för mig är bara ingenting. Jag antar att stenkastarna lämnade mig för att jag valde att stanna här, i minnet, av saker som morfar och sovjetunionen, av allt som aldrig blev. Jag undrar vad de kastar nu. Jag ber till gud att det inte är bröllopsblommor.

Det finns fönster och du är bara några gator ifrån mig. Tillräckligt långt borta för att jag ska våga fråga om allting verkligen blev som vi hade tänkt oss, om vi inte hade räknat med att ha lite mer tid. Önskar att någon kunde fylla mina händer. I min kropp har jag mediciner, salt, ett högt blodtryck, en känsla av att ha tappat bort någonting jag aldrig ens hade. Jag tror vi försökte göra något vackert och att den där vackra kvinnan jagar mig. Spöklik är den kollektivitet som förlorats.

Det finns fönster. Min mage gör ont. Våren är här igen. Är så rädd för sommaren. Är så rädd för kärleken. Är så rädd för tiden som skall komma. För att samhället bara kommer bli värre och vi har inte hunnit gjort det vi ska. Vi skulle ha druckit fler drinkar i ditt kök på eftermiddagarna. Vi skulle ha organiserat massorna. Vi skulle ha gett oss ett namn. Rädd att vi ska våga och att det ska krossa oss eller ännu värre att jag inte gör en ansats ens. Krossas gör man oavsett. Undrar om det var någons mor eller Rosa Luxemburg som sa det. Sak samma. Det känns tryggt att veta att vi kommer krossas tillsammans. Te quiero.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s