vilken färg har prekariteten

I vattnet i badkaret växer jag till kvinna överdrivet mycket kropp i det lilla vita äntligen storheten i små utrymmen kan jag känna den jag borde stannat i duschen hela dan jag borde aldrig ha försökt ha fötterna på marken se så svullet allt är

Det var min historiska förutsättning som gjorde mig bräcklig. Säger den privilegierade till terapeuten men mammorna svarar alltid Det var ditt privilegie att namnge  dina tårar och i badkaret finns vatten som är skimrande skuld endast i det där badkaret är jag vacker imorgon ska jag inte gå upp

Bara de som har råd med ambitioner kan fråga sig om de står ut med ett misslyckande

var det mamma eller jag som viskade

Sjöjungfrur eller vilken färg har prekariteten

den där gnistrande emaljen Som tandsten eller fjäll Vad det än är så lyser det.

Ett vitt ljus

Våra mammor sa till oss att det bara var vita som blev så där upp och ner vända – in och ut vända kanske var vi vitast av alla

Jävla blattebarn med vita fjäll

Som ruttnade tänder eller överfört kapital?

Blattemödrar lagrar halsband och böcker så att barnen ska dricka språket. Det de inte fick ha i sin mun Lägger det på översta hyllan/Sträcker oss.

Jag omhändertog ingen investering tappade bort glömde borsta Lossnade allt

Andra andas i en påse eller i en flaska sprit

blir aldrig så galen så att jag är spännande Som jag hade tänkt mig. Bara helt banalt orkar man ibland inte leva

Som alla andra du känner.

Och inga barn att skriva till heller

Någon borde säga till barnen det som ingen sa till oss

Knarkarnas syskon blir inte knarkare. Bara tröttare och tröttare och tröttare. Man dör inte av hiv i Sverige men det är ändå inte alls som diabetes. Man blir mer svag och mer bög och jag gillade aldrig svaghet från början.

Lovade att härdas men jag tror småsyskonen är mjukast gråter av ett litet skavsår upp och hoppa.

Överlevarnas barn är katastrofer på att överleva. Det var ball att va som jag för fem år sen. Sjuka människor dom flesta dör inte utan lever rätt länge är ganska jobbiga att leva med. Saker som gör ont fortsätter.

Två månader var vi lyckliga.

Och resten var tid.

Det finns så oerhört lite dramatik i våra liv. Jord och grenar i kroppen som att den fortfarande växter. Ådror smakar halvt i munnen. Vårda din lunginflammation och dina osäkrade vapen.

Någon borde ha tipsat kidsen vi aldrig fick: När du trots dina privilegier känner dig olycklig använd din kropps halva värde till att offra den. lägg dig inte i badkaret med rom och atarax. Ring inte din kille och säg att hans vårdnad inte räcker. Det finns inte ett badkar. Det finns inte en heterosexualitet.

Älska ditt ovärde som din nästa aldrig kunde älska dig. Ta det till dig. Väx in i dina nya kläder. Det finns inget kvar att försvara här. Du kan inte användas längre av härskarnas byggmästare och dess badkarsingenjörer.

E sitter i duschen med ett paraply.

det smattrar lugnande när jag tänker på hans ångest

 

Annonser

I väntan på det historiska ögonblicket äter jag stenar

somnar vid hans murbruk

huden blommar

slår ut /en gräns

 

mor när ska flickans väntan avlägsna sig

 

inte ens den

låter jag lämna mig

tuggar hårdhänt på ditt bröst

berätta om alla de döda

jag smaskar

 

ingenting ur mig

att fostra

vem ska jag mjölka

denna sjuklighet med

ängsliga okropp

som vilar fötternas förhårdningar

på ännu hårdare murar

och lårens bristningar på

männen som vill söndra mig

 

mor när ska flickans väntan avlägsna sig

i väntan på det historiska ögonblicket

äter jag stenar

kan inte kasta något

 

en annan generation kommer

skölja sig ren

i mitt misslyckande

 

genom min hinna

snälla slå livmodertappen

i taken

som är av hud och senor

alltid måste vi krossa kapital

bland hud och senor

som gör ont

när det vänder sig

bort

Den fosterlösa skriver till fostervattnet. Ibland tar den irrvägar genom andra blodsband. Bröders och systrars barn. Men det är vattnet som den döper. Väntande vatten.

Den sjuka kvinnan är fruktlös i alla avseenden utom att hon rinner. Men det finns ingen funktion som samlar hennes vatten. Det är en ständighet. Ett slöseri.

Den arbetslösa skriver till sitt slöseri. Den arbetslösa har inte en litterär begränsning. En gång var jag en fosterlös som älskade en arbetslös. Han gav mig allt. Men jag visste att jag var större än allt.

Vi skildes åt som två slösaktigheter. Efter det har jag fått smulor av existensen fördelad genom försäkringskassan och tinderdejter.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut men jag längtar ofta efter vatten.

Den fruktlösa skriver till någon i en framtid den inte har rätt att benämna. Vem ska den varna.

Jag orkar inte med andra sjuka människor. De talar om krämpor. Krämporna har mediciner. Medicinerna har bieffekter. De skriver ut allting på papper. De mäter sig själva. Förstår inte hur abnorma de är.

Var är de sjuka punkarna. De som skolkar smärtkliniken. Se den här texten som en efterlysning

En bandgemenskap.

Teorier om sjuka kroppar eller queera liv utgår från en springande ensamhet den att vara utanför tiden.

Min plats utanför tiden är ett hav jag drömmer om när morfinen döver mig. Det är min enda hemlighet och jag har skrivit om det i alla dikter.

Ett subjekt av sjuka måste utgå ifrån att vår skuld

är obetalbar.

Men den finns.

Jag kostar.

Jag betalar inte.

Jag är skyldig så mycket. Hela mitt liv. Är andras frukter. Andras arbete.

Jag tror inte min ensamhet är gyllne.

Jag rinner genom andras kroppar.

I mitt fostervatten finns inte ett foster. Men där finns allt som ännu är namnlöst. Allt som saknar framtid och dedikationer.

Den fruktlösa kvinnan skriver till de namnlösa barnen.

Ät inte av mina bröst för jag har ingenting att ge dig.

En gång var jag en älskare som sög perfekt på mina egna bröstvårtor.

Han har Hiv. De säger det är precis som diabetes. Men diabetes målar inte dödsänglar i anus. Vi har alltid vetat att vi var tidlösa ändå.

Vissa märken är märken hur mycket man än gnuggar. Barnen har också sina. Mongolfläckarna försvinner efter fyra år. Men huden är elastisk. Ingenting försvinner. Det blir bara del av.

Saker växte in i mig och blattebarnen. Men inte ur oss. Vi var lika på det sättet.

Ogräs.

Den alternativa plockar ogräset och kallar det vackert.

En och en plockas in.

Där inne ägnar du livet åt att tala om fältet.

Att kallas för vacker är att avskiljas från sina.

Alla kvinnor vet det för det händer varje kväll på klubben. Vi var en stämning men det kom en kille och tittade på henne och hon var inte längre jag.

Min skuld växer men jag betalar inte.

Försäkringskassan frågar inte hur sjuk jag är utan hur mycket vilja jag har.

Dagen innan knullade jag ett landskap av skägg och mjukt.

De frågar en gud om den har vilja.

Jag ger dem inte min vatten.

Skulle de veta att jag har den våtaste fittan av alla jag känner skulle de underkänna mitt tillstånd. Ibland droppar jag en liter. Vissa äcklas andra anser det utsökt.

En och en plockas in.

Jag har min skuld.Den är större än jag och jag är större än universum.

Men jag betalar inte.

Skulle vi vara svanar

Han var mothegemonisk för att han kunde se vad som var vackert.

Jag visste inte då att det inte fanns något före eller senare.

Det var inte lyckligare för att det var på riktigt. Alla äktenskap är svalor med stentyngda fickor.

Han kom från en klass som uppskattade mig trots att jag var överviktig. Jag kom från en ras som uppskattade honom trots att han var överviktig.

På nätterna nötte vi Marx elva teser mot våra bristningar. Vi kom aldrig fram till någonting men jag tyckte om hans varma händer mot bladen.

Barndommen sa: Skulle vi skina

Vi tar bort varandra som plåster man måste rycka

På min hud finns svarta spår av smuts från medicinen, som en fyrkant. För varje samlag måste jag berätta om min sjukdom.

Jag kommer aldrig att kunna separerara den från oss.

Och inte heller min hud från det bedövade.

Vi brukade prata om mat och ord. Jag litar inte på människor som pratar om ord utan att äta. Man kan äta barndomsgrytor eller tröstäckel. Man kan äta sånt som man tror att riktiga människor gör när dom är lyckliga.

Jag har aldrig varit så riktig för någon som då men det var inte min finaste sida.

När vi var ledsna mässade vi i kör att vi var vackra.Det var inte sant då, men oftast annars så älskade vi.

Det var inte lyckligare än andra äktenskap, bara för att det var på riktigt.Vi tyngde ner varandra i en underjord, och inte den dekadenta sorten.Vi kysstes bland mögliga tallrikar och obetalda inkassoräkningar.

För varje dag vi tillbringar med andra som är andra blir mindre löftena om någonting nytt.

Vi valde att vänta med mycket som kallades liv. Vi berättade om våra mödrar istället.

Hans skämdes över sin och jag skämdes inför min egen.Så är det med alla svenskar jag träffar men honom lärde jag mig att fatta.

Han sprang ifrån hennes armar till sin far som män är predestinerade att göra. Hans far hade ont i leder och var vresig, men fäder har alltid förklaringar.

När ska jag glömma

Han övertygade mig om marxismen. Men aldrig om framtiden.

Inuti hans mun en frän sötma. Nu smaskar jag för att minnas.

Skulle vi vara svanar

Mina svarta pappor(av silke)

Mina svarta pappor

bygger ett bo av silke

till min svaghet

 

De föder den hungrig

med förlåtelse och salt

 

Mina svarta pappor saknar en historia med vilken man hävdar ryggen lång

 

För dem

finns det inget tillbaka

att utvisas

 

Mina svarta pappor skrattar som jag. Med hela kroppen.

Och vi skakar jorden då, hur vågar vi

sätta allt i gungning

 

Skrattar bäst som skrattar sist,

säger de och pekar på den gräns

ur vilket deras namn härstammar

 

Mina svarta pappor kommer inte

ifrån krig och martyrskap,

bara långdragenheten

i avskiljandet

 

De är döpta efter det innanför

de aldrig skall besitta.

 

Mig namngav de ‘glädje’,

de önskade mig aldrig något storslaget,

bara den mjukhet

som hindrar ett fall

 

Mina svarta pappor har händer.

 

Med händerna vårdar de mig,

räknar på hoppet med fingrarna,

en två tre fyra fem sex sju åtta nio tio.

 

Mina svarta pappor är grova som jag

av dem ärvde jag rädslan

vilken vita människor möter oss

 

Mina svarta pappor har ansikten.

 

Med ansiktena ler de förtroligt, så att ingen ska rädsla.

Så har jag lärt mig att le,

med en sån böjlighet

så mungipan

överskrider sitt öde

 

Mina svarta pappors hår

har de vita kvinnorna tagit i

 

Vi delar dessa kvinnors fumliga beröring. Vi vande oss tidigt vid att ursäkta deras instinkter.

 

Mina svarta pappor ber till stjärnorna

där de döda vilar.

 

Är inte fäderna vackra

som förkolnade himlavalv

när de skyddar oss

från våra vita strimmor

och guldpengshud

 

Var inte stolt över det du fått för att andra bestulits

säger de till sig själva

och till oss, Men skäms inte heller!

 

Mina svarta pappor

lägger sin svala hand mot min panna,

viskar; önskar man sig allt är man lätt att förstöra,

be gudarna om mindre byten.

 

Ditt mod är betydelselöst, likt din styrka.

Det enda som räknas är all tid

och den är lång, säger dom som tröst

när jag har somnat

 

Mina svarta pappor karvar ut förlåtelsen

De röda såren efter vita tänder

blir till en rödvinsås vi dricker oss feta på

och skålar i grädde och blod

att tiden är lång, så mycket ursäktande

är möjlig, att

en gång skall de erkänna oss

med våra riktiga namn, vår härkomst

 

och vi skall avsäga oss den

när de har erkänt oss

 

för vi heter inte där borta

eller här

 

jag

och mina svara pappor

är bara silkestrådar

i ett stort spinneri,

en gemensam rustning

av en förvisad kropp

…(lööövpoem)

Vi klipper varandras hår.

Mitt är sjukt, därför vill jag att det skall avlägsna sig, men också det som jag inte säger: att han drog i det hårt, så hårt så att jag blev rädd.

Jag har aldrig varit skrämd av män tidigare och tänker inte börja hålla på med sånt nu när jag är vuxen. Så vi klipper varandras hår, hennes händer rör sig bland mitt döda lena.

Det som binder mitt huvud samman med andras rörelser skall lämna mig.

Det är bara hon och jag och när hon var liten var jag också liten. Då, när vi va små, rakade vi henne av ren uttråkning Hon fick 80 spänn, jag tror det var ett vad.

80 kronor är 160 tuggummin. Jag har aldrig kunnat blåsa några bubblor men ibland känns det som att det sjuder av smärta i kroppen och då tänker jag mig mitt innanmäte som blå-rosa tuggummibubblor som spricker.

Efteråt pratade alla om vad som hänt, så det var värt varenda krona. I skolan händer det annars aldrig någonting. Jag sitter bredvid dom duktiga tjejerna i klassen, det gör hon också, fastän vi inte är såna där, men vi kan inte sminka oss heller och någonstans måste vi sitta.

Dagarna var vita då. Det bästa jag visste var vägen hem, de gånger ingen skulle åt samma håll som jag. Jag övade på känslighet, bedrövad över andra människors bekväma likgiltighet, jag övade på att skratta åt fåglar, på att veta min hud, och kanske är det därför jag har så ont nu, för att jag hela barndomen ansträngde mig för att fylla kroppen till bredden med sensorer.Jag var så rädd för ingenting.

Ingenting lägger sig över vänstra bröstet. Ett lätt illamående och hjärtklappningarna. Vi slår i takt till ett gemensamt obehag. När vi var små ville vi göra alla friska. Vi delade ett tidigt misslyckande. Ett antal snabba hjärtslag.

Om jag inte var med henne så ville jag helst vara själv. Hon ville aldrig vara själv, alltid vara tillsammans med andra människor.

Andra människor är otillräckliga. Jag tyckte aldrig om dom.

Det var bara hon och jag men jag tänkte oftast på folk jag inte kände och hoppades dom skulle komma och rädda mig från den jag är, vilken vi har blivit.

Jag ville att han skulle gå över skolgården och hämta mig. Han hade en orange tröja, alla skulle se den från klassrummet. En kommunistisk organisation hade gjort den, min kommunistiska organisation, och jag hade fått bestämma trycket. Om han var smal och kysste mig så kunde jag bli smal, han kysste mig, jag har alltid fått det jag drömt om men för sent eller för kort,allting blommar och slår ut i mig, smärtan i alla rörelser, aldrig finns det någon stillhet förutom när vi stannar, hon och jag i förlusterna och klipper sönder dem och färgar dom tills de blir välformade och välutvecklade som mina bröst var då, innan asså, men det fattade jag först när det redan var sent.

Att vi har känt varandra så länge så att vi aldrig kan ljuga när den andra är närvaro. Att ljuga är att gå vidare, en öm skev längtan efter att få lämna våra familjer, våra kroppar,den tiden vi tillbringade i kvinnlighetens skuggljus.

Hennes ansikte var blött när vi åt gamla torra kex på skolgården. Vi hade cigg och smulor. Det raspade vackert i våra halsar, en föraning av förkylningen. Hon är oerhörd, hennes ansikte är öppet som en dörr och jag följer henne till festerna och killarna och tjejerna och snart drar vi härifrån.

Jag klippte hennes hår, det händer ingenting. Hon blev aldrig punkare men vi delar på hårrester och apati.

Hon klipper mitt hår, det hände ingenting, jag blir inte friskare men vi delar på ett mindre mellanrum, ett kroppsminne.

 

frostskador och försvunnenhet

Namnen finns i frostskadorna.

Ärren efter kylan bildar bokstäver och tecken.

Hon brukade kalla dem för kartor.

Fördrivningens världskarta är röd och bubblig, av hud som stretchats med vintern.

I namnet finns ett ingenting.

Med dina ögon kan du inte se det. Med dina vackra ögon ser du hur staden går vidare från sina nederlag.

Detta ingenting, som var ett namn, som var en frostskada, som var en kärring, som var en kamp, är inte längre ingenting. Det har ett nytt namn. Det har ett syfte. Om du tittar riktigt noga så ser du inte längre ingenting.

Blick är plats, platsen omvandlas till glömska.

Bara med ögonens hålrum. Ett grus som viskar. Ett tält utan kroppar. Vad viskar gruset. Vem ägde tältet.

Det finns ingenting att se i Malmö. Sorgenfrilägret syns bara om du blundar. Köerna, som visklekar utanför Sofielunds folkets hus minnes bara i nattens tomrum.

Här pågick en gång en strejk. Utan strejkkassa och kollektivavtal.

Här fanns en gång en splittring. Några blattar fick pengar för att väcka andra blattar.

En sovstrejk, ett blundande motstånd.

Namnen är borta från staden.

Här fanns en gång en tvekan, låt oss kalla även den för inget. Marxistens narcissistiska smärta i att inte se subjektet i sin spegelbild.

Här finns inte längre ingenting. Endast förljugna ordföljder. Namnen i staden låter likadana men betyder inte samma sak.

Här ockuperades en gata. Här fördrevs ett folk.

På ett år fördrevs de. På två vintrar. Efter en lång kamp.

Här fanns en gång ett flertal. Ett överskridande.

Andra kroppar som frös, några dagar. Man kan kalla de för ingenting, eller för ett kluvet oss, en liten stund.

Staden är platser utan minnesmärken av dess motstånd.

De riktiga namnen finns bara i frostskadorna och försvunenheten.