I väntan på det historiska ögonblicket äter jag stenar

somnar vid hans murbruk

huden blommar

slår ut /en gräns

 

mor när ska flickans väntan avlägsna sig

 

inte ens den

låter jag lämna mig

tuggar hårdhänt på ditt bröst

berätta om alla de döda

jag smaskar

 

ingenting ur mig

att fostra

vem ska jag mjölka

denna sjuklighet med

ängsliga okropp

som vilar fötternas förhårdningar

på ännu hårdare murar

och lårens bristningar på

männen som vill söndra mig

 

mor när ska flickans väntan avlägsna sig

i väntan på det historiska ögonblicket

äter jag stenar

kan inte kasta något

 

en annan generation kommer

skölja sig ren

i mitt misslyckande

 

genom min hinna

snälla slå livmodertappen

i taken

som är av hud och senor

alltid måste vi krossa kapital

bland hud och senor

som gör ont

när det vänder sig

bort

Annonser

Den fosterlösa skriver till fostervattnet. Ibland tar den irrvägar genom andra blodsband. Bröders och systrars barn. Men det är vattnet som den döper. Väntande vatten.

Den sjuka kvinnan är fruktlös i alla avseenden utom att hon rinner. Men det finns ingen funktion som samlar hennes vatten. Det är en ständighet. Ett slöseri.

Den arbetslösa skriver till sitt slöseri. Den arbetslösa har inte en litterär begränsning. En gång var jag en fosterlös som älskade en arbetslös. Han gav mig allt. Men jag visste att jag var större än allt.

Vi skildes åt som två slösaktigheter. Efter det har jag fått smulor av existensen fördelad genom försäkringskassan och tinderdejter.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut men jag längtar ofta efter vatten.

Den fruktlösa skriver till någon i en framtid den inte har rätt att benämna. Vem ska den varna.

Jag orkar inte med andra sjuka människor. De talar om krämpor. Krämporna har mediciner. Medicinerna har bieffekter. De skriver ut allting på papper. De mäter sig själva. Förstår inte hur abnorma de är.

Var är de sjuka punkarna. De som skolkar smärtkliniken. Se den här texten som en efterlysning

En bandgemenskap.

Teorier om sjuka kroppar eller queera liv utgår från en springande ensamhet den att vara utanför tiden.

Min plats utanför tiden är ett hav jag drömmer om när morfinen döver mig. Det är min enda hemlighet och jag har skrivit om det i alla dikter.

Ett subjekt av sjuka måste utgå ifrån att vår skuld

är obetalbar.

Men den finns.

Jag kostar.

Jag betalar inte.

Jag är skyldig så mycket. Hela mitt liv. Är andras frukter. Andras arbete.

Jag tror inte min ensamhet är gyllne.

Jag rinner genom andras kroppar.

I mitt fostervatten finns inte ett foster. Men där finns allt som ännu är namnlöst. Allt som saknar framtid och dedikationer.

Den fruktlösa kvinnan skriver till de namnlösa barnen.

Ät inte av mina bröst för jag har ingenting att ge dig.

En gång var jag en älskare som sög perfekt på mina egna bröstvårtor.

Han har Hiv. De säger det är precis som diabetes. Men diabetes målar inte dödsänglar i anus. Vi har alltid vetat att vi var tidlösa ändå.

Vissa märken är märken hur mycket man än gnuggar. Barnen har också sina. Mongolfläckarna försvinner efter fyra år. Men huden är elastisk. Ingenting försvinner. Det blir bara del av.

Saker växte in i mig och blattebarnen. Men inte ur oss. Vi var lika på det sättet.

Ogräs.

Den alternativa plockar ogräset och kallar det vackert.

En och en plockas in.

Där inne ägnar du livet åt att tala om fältet.

Att kallas för vacker är att avskiljas från sina.

Alla kvinnor vet det för det händer varje kväll på klubben. Vi var en stämning men det kom en kille och tittade på henne och hon var inte längre jag.

Min skuld växer men jag betalar inte.

Försäkringskassan frågar inte hur sjuk jag är utan hur mycket vilja jag har.

Dagen innan knullade jag ett landskap av skägg och mjukt.

De frågar en gud om den har vilja.

Jag ger dem inte min vatten.

Skulle de veta att jag har den våtaste fittan av alla jag känner skulle de underkänna mitt tillstånd. Ibland droppar jag en liter. Vissa äcklas andra anser det utsökt.

En och en plockas in.

Jag har min skuld.Den är större än jag och jag är större än universum.

Men jag betalar inte.

Skulle vi vara svanar

Han var mothegemonisk för att han kunde se vad som var vackert.

Jag visste inte då att det inte fanns något före eller senare.

Det var inte lyckligare för att det var på riktigt. Alla äktenskap är svalor med stentyngda fickor.

Han kom från en klass som uppskattade mig trots att jag var överviktig. Jag kom från en ras som uppskattade honom trots att han var överviktig.

På nätterna nötte vi Marx elva teser mot våra bristningar. Vi kom aldrig fram till någonting men jag tyckte om hans varma händer mot bladen.

Barndommen sa: Skulle vi skina

Vi tar bort varandra som plåster man måste rycka

På min hud finns svarta spår av smuts från medicinen, som en fyrkant. För varje samlag måste jag berätta om min sjukdom.

Jag kommer aldrig att kunna separerara den från oss.

Och inte heller min hud från det bedövade.

Vi brukade prata om mat och ord. Jag litar inte på människor som pratar om ord utan att äta. Man kan äta barndomsgrytor eller tröstäckel. Man kan äta sånt som man tror att riktiga människor gör när dom är lyckliga.

Jag har aldrig varit så riktig för någon som då men det var inte min finaste sida.

När vi var ledsna mässade vi i kör att vi var vackra.Det var inte sant då, men oftast annars så älskade vi.

Det var inte lyckligare än andra äktenskap, bara för att det var på riktigt.Vi tyngde ner varandra i en underjord, och inte den dekadenta sorten.Vi kysstes bland mögliga tallrikar och obetalda inkassoräkningar.

För varje dag vi tillbringar med andra som är andra blir mindre löftena om någonting nytt.

Vi valde att vänta med mycket som kallades liv. Vi berättade om våra mödrar istället.

Hans skämdes över sin och jag skämdes inför min egen.Så är det med alla svenskar jag träffar men honom lärde jag mig att fatta.

Han sprang ifrån hennes armar till sin far som män är predestinerade att göra. Hans far hade ont i leder och var vresig, men fäder har alltid förklaringar.

När ska jag glömma

Han övertygade mig om marxismen. Men aldrig om framtiden.

Inuti hans mun en frän sötma. Nu smaskar jag för att minnas.

Skulle vi vara svanar

Mina svarta pappor(av silke)

Mina svarta pappor

bygger ett bo av silke

till min svaghet

 

De föder den hungrig

med förlåtelse och salt

 

Mina svarta pappor saknar en historia med vilken man hävdar ryggen lång

 

För dem

finns det inget tillbaka

att utvisas

 

Mina svarta pappor skrattar som jag. Med hela kroppen.

Och vi skakar jorden då, hur vågar vi

sätta allt i gungning

 

Skrattar bäst som skrattar sist,

säger de och pekar på den gräns

ur vilket deras namn härstammar

 

Mina svarta pappor kommer inte

ifrån krig och martyrskap,

bara långdragenheten

i avskiljandet

 

De är döpta efter det innanför

de aldrig skall besitta.

 

Mig namngav de ‘glädje’,

de önskade mig aldrig något storslaget,

bara den mjukhet

som hindrar ett fall

 

Mina svarta pappor har händer.

 

Med händerna vårdar de mig,

räknar på hoppet med fingrarna,

en två tre fyra fem sex sju åtta nio tio.

 

Mina svarta pappor är grova som jag

av dem ärvde jag rädslan

vilken vita människor möter oss

 

Mina svarta pappor har ansikten.

 

Med ansiktena ler de förtroligt, så att ingen ska rädsla.

Så har jag lärt mig att le,

med en sån böjlighet

så mungipan

överskrider sitt öde

 

Mina svarta pappors hår

har de vita kvinnorna tagit i

 

Vi delar dessa kvinnors fumliga beröring. Vi vande oss tidigt vid att ursäkta deras instinkter.

 

Mina svarta pappor ber till stjärnorna

där de döda vilar.

 

Är inte fäderna vackra

som förkolnade himlavalv

när de skyddar oss

från våra vita strimmor

och guldpengshud

 

Var inte stolt över det du fått för att andra bestulits

säger de till sig själva

och till oss, Men skäms inte heller!

 

Mina svarta pappor

lägger sin svala hand mot min panna,

viskar; önskar man sig allt är man lätt att förstöra,

be gudarna om mindre byten.

 

Ditt mod är betydelselöst, likt din styrka.

Det enda som räknas är all tid

och den är lång, säger dom som tröst

när jag har somnat

 

Mina svarta pappor karvar ut förlåtelsen

De röda såren efter vita tänder

blir till en rödvinsås vi dricker oss feta på

och skålar i grädde och blod

att tiden är lång, så mycket ursäktande

är möjlig, att

en gång skall de erkänna oss

med våra riktiga namn, vår härkomst

 

och vi skall avsäga oss den

när de har erkänt oss

 

för vi heter inte där borta

eller här

 

jag

och mina svara pappor

är bara silkestrådar

i ett stort spinneri,

en gemensam rustning

av en förvisad kropp

…(lööövpoem)

Vi klipper varandras hår.

Mitt är sjukt, därför vill jag att det skall avlägsna sig, men också det som jag inte säger: att han drog i det hårt, så hårt så att jag blev rädd.

Jag har aldrig varit skrämd av män tidigare och tänker inte börja hålla på med sånt nu när jag är vuxen. Så vi klipper varandras hår, hennes händer rör sig bland mitt döda lena.

Det som binder mitt huvud samman med andras rörelser skall lämna mig.

Det är bara hon och jag och när hon var liten var jag också liten. Då, när vi va små, rakade vi henne av ren uttråkning Hon fick 80 spänn, jag tror det var ett vad.

80 kronor är 160 tuggummin. Jag har aldrig kunnat blåsa några bubblor men ibland känns det som att det sjuder av smärta i kroppen och då tänker jag mig mitt innanmäte som blå-rosa tuggummibubblor som spricker.

Efteråt pratade alla om vad som hänt, så det var värt varenda krona. I skolan händer det annars aldrig någonting. Jag sitter bredvid dom duktiga tjejerna i klassen, det gör hon också, fastän vi inte är såna där, men vi kan inte sminka oss heller och någonstans måste vi sitta.

Dagarna var vita då. Det bästa jag visste var vägen hem, de gånger ingen skulle åt samma håll som jag. Jag övade på känslighet, bedrövad över andra människors bekväma likgiltighet, jag övade på att skratta åt fåglar, på att veta min hud, och kanske är det därför jag har så ont nu, för att jag hela barndomen ansträngde mig för att fylla kroppen till bredden med sensorer.Jag var så rädd för ingenting.

Ingenting lägger sig över vänstra bröstet. Ett lätt illamående och hjärtklappningarna. Vi slår i takt till ett gemensamt obehag. När vi var små ville vi göra alla friska. Vi delade ett tidigt misslyckande. Ett antal snabba hjärtslag.

Om jag inte var med henne så ville jag helst vara själv. Hon ville aldrig vara själv, alltid vara tillsammans med andra människor.

Andra människor är otillräckliga. Jag tyckte aldrig om dom.

Det var bara hon och jag men jag tänkte oftast på folk jag inte kände och hoppades dom skulle komma och rädda mig från den jag är, vilken vi har blivit.

Jag ville att han skulle gå över skolgården och hämta mig. Han hade en orange tröja, alla skulle se den från klassrummet. En kommunistisk organisation hade gjort den, min kommunistiska organisation, och jag hade fått bestämma trycket. Om han var smal och kysste mig så kunde jag bli smal, han kysste mig, jag har alltid fått det jag drömt om men för sent eller för kort,allting blommar och slår ut i mig, smärtan i alla rörelser, aldrig finns det någon stillhet förutom när vi stannar, hon och jag i förlusterna och klipper sönder dem och färgar dom tills de blir välformade och välutvecklade som mina bröst var då, innan asså, men det fattade jag först när det redan var sent.

Att vi har känt varandra så länge så att vi aldrig kan ljuga när den andra är närvaro. Att ljuga är att gå vidare, en öm skev längtan efter att få lämna våra familjer, våra kroppar,den tiden vi tillbringade i kvinnlighetens skuggljus.

Hennes ansikte var blött när vi åt gamla torra kex på skolgården. Vi hade cigg och smulor. Det raspade vackert i våra halsar, en föraning av förkylningen. Hon är oerhörd, hennes ansikte är öppet som en dörr och jag följer henne till festerna och killarna och tjejerna och snart drar vi härifrån.

Jag klippte hennes hår, det händer ingenting. Hon blev aldrig punkare men vi delar på hårrester och apati.

Hon klipper mitt hår, det hände ingenting, jag blir inte friskare men vi delar på ett mindre mellanrum, ett kroppsminne.

 

frostskador och försvunnenhet

Namnen finns i frostskadorna.

Ärren efter kylan bildar bokstäver och tecken.

Hon brukade kalla dem för kartor.

Fördrivningens världskarta är röd och bubblig, av hud som stretchats med vintern.

I namnet finns ett ingenting.

Med dina ögon kan du inte se det. Med dina vackra ögon ser du hur staden går vidare från sina nederlag.

Detta ingenting, som var ett namn, som var en frostskada, som var en kärring, som var en kamp, är inte längre ingenting. Det har ett nytt namn. Det har ett syfte. Om du tittar riktigt noga så ser du inte längre ingenting.

Blick är plats, platsen omvandlas till glömska.

Bara med ögonens hålrum. Ett grus som viskar. Ett tält utan kroppar. Vad viskar gruset. Vem ägde tältet.

Det finns ingenting att se i Malmö. Sorgenfrilägret syns bara om du blundar. Köerna, som visklekar utanför Sofielunds folkets hus minnes bara i nattens tomrum.

Här pågick en gång en strejk. Utan strejkkassa och kollektivavtal.

Här fanns en gång en splittring. Några blattar fick pengar för att väcka andra blattar.

En sovstrejk, ett blundande motstånd.

Namnen är borta från staden.

Här fanns en gång en tvekan, låt oss kalla även den för inget. Marxistens narcissistiska smärta i att inte se subjektet i sin spegelbild.

Här finns inte längre ingenting. Endast förljugna ordföljder. Namnen i staden låter likadana men betyder inte samma sak.

Här ockuperades en gata. Här fördrevs ett folk.

På ett år fördrevs de. På två vintrar. Efter en lång kamp.

Här fanns en gång ett flertal. Ett överskridande.

Andra kroppar som frös, några dagar. Man kan kalla de för ingenting, eller för ett kluvet oss, en liten stund.

Staden är platser utan minnesmärken av dess motstånd.

De riktiga namnen finns bara i frostskadorna och försvunenheten.

håravfallens hemligheter

Hur gör man för att glömma, frågade hon mig en av alla de nätter vi la högarna av håravfall i sopsäckar på vinden. Inte ens ansiktena kommer jag ihåg, fortsatte hon, men blickarna av besvikelse och det är dom värsta och var jag än är så ser de där ögonen mig. När hon samlar hår är hennes mun öppen, precis som när hon sminkar sig, det är ett meningslöst arbete som kräver full koncentration och jag misslyckas ofta för att jag förhäxas av hennes särade läppar som försöker överkomma minnen och håravfall.

Kunderna kommer sällan in nu för tiden, ändå tycks mängden av överblivna hårrötter växa till abnorma högar på golvet. Vi arbetar snabbt, under tystnad, så när hon frågade mig var jag tvungen att släppa det gråröda hårstråt jag höll i min hand, för att försöka lyssna på vad hennes mun ville uttrycka.

-Bilderna av våld blixtrar varje gång man stannar i en rörelse. Det finns människor som springer i parker, hela deras liv springer de.För att slippa se och bli sedda.

-Men du är inte en sån?

– Nej, det är för sent för mig att vara. En gång valde jag att blunda när blixten kom. I det svarta blev våldet levande lemmar med röster. För varje gång jag blundar blir de starkare. Jag försöker att titta minnena rakt i ögonen och ljuga, som om jag berättade om mitt liv för en faster, leendes och lycklig.

När jag tänkte på den där gången jag blundade paralyserades jag av rädsla, hon blev tvungen att skaka mig till liv och när jag vaknade låg jag med huvudet på en sprucken svart sopsäck där svarta hår, likt hennes vackra strån av ungdom, läckte ut. Hon la sig bredvid mig och vi somnade tillsammans. Hennes hjässa var varm mot min, så varm att det frusna i mig kapitulerade en stund.

När vi sover tillsammans drömmer vi om hur vi kammar varandras hår i ljusa rum, så som vi gjorde tidigare. Mitt är brunt men hennes är mörkare, bär mer mening. Vi är mjuka detaljer i en helhet som vi upprätthåller till ingens glädje alls än oss själva. Hon är min syster och min älskade men mest är hon barnet jag aldrig fick, och i sömnen känner jag hur hon växer i min livmoder tills hon är så stor att jag kräks upp henne med det långa håret och allt, i en enda krystning.

Vad är det du vill glömma älskling skall en mor fråga men ingen mor vill nånsin veta. Älskare däremot söker sig till det mörkaste, det som ursäktar kärlekens misslyckande. Men hon är min syster och jag vet redan. Vill du berätta igen frågar jag henne när vi vaknar, samtidigt som jag tar fram utrustningen och sätter på kaffekokaren så att vi vet att det kanske är morgon.

-Honom. Han utlovade mig något men lämnade löftet här någonstans, på en lapp som han skrev med sina darrande händer, en förklaring. Jag måste få bort allt hår så jag kan hitta den.  Så jag kan hitta honom så han kan visa mig tiden som de andra människorna har. De har timmar, inte bara dagar och nätter. De fyller dem med namn och mening. De kysser varandra och planerar tiden ihop. Han berättade det för mig. Deras tid är så dyrbar att det är en kärleksförklaring att dela den, inte alls som vår. Varför ville han inte ta tiden ifrån mig? Varför kommer jag ihåg hans ögon när han slutade älska mig, men aldrig hans första blick? Varför minns jag allt av den där slutgiltigheten förutom var han lämnade lappen som han lovat mig att skriva.

Medan hon pratar sorterar jag sopsäckarna och öppnar dörren på glänt så att det bländande dagsljuset når oss. Det gör ont i mig, men jag vet att hon behöver det, så mycket älskar jag henne att jag öppnar dörren till det vita våldsljuset varje dag, hon hoppas han skall återkomma. Jag kan redan berättelsen utantill. Behöver inte lyssna. Tyckte aldrig om honom, eller han var väl som vem som helst. Men någon gång måste hon lämna mig och varför inte då. Kanske älskade han henne så mycket så att han inte ville ta henne ifrån evigheten, det är i alla fall vad jag intalar henne, gång efter gång, minne efter minne, och hon tror mig aldrig men blir glad för att jag försöker. De flesta vet inte vad kärlek är. De har ont om tid men miljarder av människor, för oss är det tvärtom. Kanske älskade han henne aldrig men fann henne intressant. Jag har aldrig förstått mig på dem eller varit intresserad av såna. Men någon gång måste hon lämna mig, det har jag alltid vetat och därför lämnar jag dörren halvöppen så att andra män skall kunna komma in och hävda hennes tidslighet.

Men idag protesterar hon när hon hör hur den gnisslar. Stäng dörren och ljuset skriker hon, som ett småbarn är hennes röst, gäll och stark, enorm.

-Du blir sjuk om jag stänger dörren på dagarna, förklarar jag, fast hon vet, som den mor jag måste vara när hennes röst är gäll och stark.

-Du är ju sjuk, det är ingenting att vara rädd för har du sagt.

-Men bara för att jag är det behöver inte du vara det. Du ska få välja, det vet du, det har jag lovat mig själv, och gud, om hon finns, om löften går att hålla överhuvudtaget.

Hon blir tyst. Vet att hon inte kan bråka mer och börjar samla håret med händerna, i färgkategorier för att sedan återigen överföra det till de svarta sovsäckarna på vinden.

– Vad gör vi om vi inte hittar lappen trots att vi har gått igenom alla hårstrån, frågar hon sen.

Då förstår jag varför golvet är fyllt med hårrester trots att ingen kommer in längre. Det måste vara hon som klipper sitt hår, jag visste inte att det fortfarande växte, det är därför golvet är svart av ungdom, för att hon är rädd för slutet, för att hon, som alla unga, fortfarande tror att avslut finns.

-Då öppnar vi sopsäckarna på vinden, en efter en, och börjar om igen. Kanske har vi missat lappen någonstans. Det är ingen fara. Vi har all tid i världen.

Hon blir lugn av min tröst. Resten av dagen arbetar hon nitiskt men avslappnad, inte lika rädd för resultatet som i morse. Jag tar kaffepauser, dricker lenheten och tänker på att jag längtar efter henne fastän hon är här. Jag vill att hon skall fråga och ändå inte. Om hon frågar måste jag svara. Och då kommer hon att se samma syner som jag. Såna syner kan man aldrig lämna eller gå vidare ifrån. Jag vill att hon skall veta och jag vill att hon skall leva, och dessa motstridigheter gör min kärlek omöjlig och ensam.

På kvällen låter hon mig röra vid hennes hår och hon frågar mig återigen hur man gör för att glömma. Jag svarar det jag alltid svarar. Paralyseras. Väcks. Somnar. Vår tid är oändlig men hon frågar aldrig vad jag aldrig glömt.